«Man faller ut av Calle Segelbergs malerier», slik åpner skribent Joni Hyvönen sitt essay til i anledning utstillingen på BO. I Svalda löss presenterer Segelberg en ny serie malerier som eksperimenter med det uhåndgripelige; konturene av noe eller noen er abstrahert i spiralsekvenser som først brytes der lerretet opphører.
Inspirert av det som originalt var kostymer til Mozarts Tryllefløyten, introduserer verksserien et galleri bestående av figurer som rører seg i grenseland mellom menneske og dyr, barn og voksen, figurasjon og abstraksjon. Med sitt nærmest hypnotiserende uttrykk og hybridfigurer, utfordrer maleriene vår fatteevne; hvor drar man skillet mellom realitet og fantasi? – om det i det hele tatt lar seg gjøre.
Om Segelberg
Essay av Joni Hyvönen
Man faller ut ur Calle Segelbergs målningar. Det är svårt att hänga kvar i dem eftersom det finns så få saker att hålla fast vid: konturer av kroppar i rörelse, spiralformer som flikar in i andra spiraler. Dessa rudimentära figurer är fördubblade, det finns sällan bara en varelse i bilderna, en enda spiral, alla former gränsar till andra, likartade former. Man kan inte heller klart urskilja de avbildade varelserna, de kunde lika gärna vara barn eller vuxna, mytologiska väsen eller sagofigurer, de kunde stå för någonting gudomligt eller mjukt och fluffigt.
Segelbergs senaste verk kan liknas vid de djurmotiv och geometriska strukturer som kännetecknar förhistorisk konst, gärna i en och samma bild och inte så sällan tillkomna under olika tidsåldrar, med lager på lager av övermålningar och oförenliga element, motiv vars ursprungliga enhet är slagen i spillror. Vad händer när sfären, den perfekta geometriska formen enligt Platon, skär in i en annan sfär och rubbar idén om en symmetrisk helhet?
När måleriet under 1900-talet börjar öppna upp sig för omgivningen bjuder det inte bara in betraktarna i dess tillblivelse, utan också nedbrytningen av det, alltså en vilja att samtidigt luckra upp verket, utsätta det för väder och vind. Verket trängs nu inte längre inom dukens bestämda ramar, det är inte begränsat till duken som fysiskt objekt, i stället tycks det mer och mer fortsätta bortom ramen, flyta ut i den ovisshet som det sociala är; slump, rykte, damm.
De geometriska formerna inom minimalismen är betecknande för denna olösliga konflikt mellan verket som en autonom enhet och en rörlig helhet som vi bara tar del av glimtvis. Konsthistorikern Rosalind Krauss har påpekat att minimalismen vilade på en djupare motsättning mellan de till synes objektiva, opersonliga eller vetenskapliga formerna – rutnät, linjer, cirklar – och den mysticism som omgav den modernistiska abstraktionens pionjärer som Kazimir Malevitj och Vasilij Kandinskij. Minimalismens geometriska former är antinaturalistiska och antinarrativa, enligt Krauss, men de bär på en spirituell undersida.
Krauss bortser från att geometriska mönster är överallt närvarande i naturen, inte minst synliga inom förhistorisk konst, bland annat i så kallad grottkonst. Dessa mönster i de paleolitiska grottorna har tolkats på otaliga sätt: som avbildningar av boplatser, som del av en jaktmagi, som fällor för onda andar, som helgedomar för förfädernas andar, som astronomiska kartor. Idén om konst för konstens skull är en modern uppfattning, men som Georges Bataille påpekar om framför allt de antropomorfa varelserna inom grottkonsten så visar dessa figurer och mönster på ett sätt att ordna världen efter andra regler än nyttan. Kulturen började blomstra när den enligt Bataille lärde sig att bejaka vad den inte var. Genom de tidigaste konstyttringarna, med hybridvarelsen som dess väktare, sa man nej till människan-som-arbetar, till detta behov att beräkna och effektivisera ens handlingar. Man sa »ja till ett gudomligt, opersonligt element förbundet med djuret som varken tänker eller arbetar«.
Segelbergs hybridvarelser och geometriska former vittnar om detta, men de går ett steg längre genom att till synes göra sig av med konstnärens handlag. Här finns ett annat öga, en annan sorts hand som tycks ha gett form åt varelserna, en hand som har mejslats fram av jord och erosion. Man kan inte identifiera dem med ögonen allena, man måste känna hur de stryker förbi, uppleva den rörelse i vilken de ingår tillsammans med elementen. Det är nästan som om vi betraktar varelserna i tvärsnitt, genom en röntgenblick med enbart kropparnas siluetter synliga, de socklar över vilka tiden härjar och slipar ner kropparna till oigenkännlighet.
Man säger ibland att det inte går att undfly det mänskliga perspektivet. Vi ser vad vi vill se. Vi ser mänskliga former där det omöjligen kunde finnas mänskliga spår. Vi tolkar in mänskliga känslor i en livsmiljö som är främmande för vår fäbless för samhörighet. Men jag kan likväl föreställa mig att jag är en annan varelse, jag kan tala som vem som helst, spela rollen som en av otaliga fiktiva figurer ur kulturhistorien eftersom dessa varelser existerar, de är också subjekt, hypersubjekt om man så vill, avlade med hjälp av konsten eller fantasin.
Dessa varelser hos Segelberg, lika underkuvade som tillfreds, ofta i sällskap med andra, ibland hand i hand och alltid fångade ur ett skevt perspektiv, har också en bakgrundshistoria. De är alla tecknade efter figurer ur uppsättningar av Trollflöjten, mer specifikt människor iklädda djurdräkter. Förlagorna till figurerna kan dock sägas vara godtyckliga, de har så att säga endast stått modell för konstnären, även om man ändå kan – inte kan låta bli – fantisera om att dessa birollsinnehavare lever ett eget liv, inte riktigt människor, ännu inte djur, men inte heller sagofigurer, inte längre roller i en opera. De befinner sig i vila eller väntan, liksom den enda hybridvarelsen tecknad med ansiktsdrag vars position drar till minnes Dantes indolenta figur i komedin, Belacqua, han som vägrar att lyfta ett finger, vägrar att sträva framåt eller uppåt och personifierar ett improduktivt ideal lämpat för sjusovare och drönare.
Genom att dessa ofta ansiktslösa gränsvarelser korsas av sfäriska mönster uppstår ett annat slags perspektiv, de är liksom fångade i rörelse, på väg att suddas ut eller bli till. Man kunde göra den prosaiska tolkningen att det vi ser i verken är ringar på en vattenytan över vilken varelserna står lutade, som en annan Narkissos. Men det vore att gå emot den antipsykologiska ådran i dessa minimalistiska verk som knappast heller utmärks av utveckling. Komplexiteten ligger i krökningen av ytan. Den varelse som kliver fram ur Segelbergs verk, om kliver är rätt ord, så mycket som den tycks ha stelnat i steget, är »ikke stort annet enn en armslig laborant som labbet rundt sine egne labyrinter«, med Svein Jarvolls ord om sig själv, i sin labyrintiska essäbok Melbourne-forelesningene (1995). För dessa målningar leder oss i cirklar, de tycks fortsätta bortom ramen och bjuda in om inte en storm i dess mitt så åtminstone lite luft, ett element av fukt och mögel, en virvel av intensitet.
I likhet med de forntida stenlabyrinter som pryder många platser längs Norrlandskusten i Sverige, enligt en tolkning byggda för att »fånga vinden« och skänka fiskarna lycka på havet, har dessa verk ett rituellt drag, en ritual vars funktion ligger i sysslolösheten, om så bara för att skapa en plats bortom kraven på effektivitet, en plats där det mänskliga korsas med någonting annat. Och om dessa hybridvarelser är fiktiva, vad är då du och jag?
Calle Segelberg (f. 1990 Stockholm) bor og arbeider i Oslo. Han er utdannet ved Kunstakademiet i Oslo og HfbK i Hamburg. Segelbergs arbeid har blant annet blitt presentert i soloutstillinger ved Kunstnerforbundet, Christian Torp, Van Etten, Kunsthall Oslo og Destiny’s Atelier, og i gruppeutstillinger på Standard, Caravan og Island.
Takk til
BO ønsker også å takke hovedfinansiørene bak vårt program Oslo kommune og Norsk kulturfond, under Kulturdirektoratet.